Status för återflyttning av amerikansk produktion under Trump

Donald Trump gick till val på ett program som lovade att skapa miljontals jobb inom tillverkningsindustrin och har sedan dess presenterat ett antal värdefulla avtal med länder och företag. Men tittar man närmare blir det tydligt att presidentens egen politik kan stå i vägen för en bred återuppbyggnad av den amerikanska industrin. 

Vid första anblicken verkar president Trumps försök att stärka den amerikanska tillverkningsindustrin fungera. Presidenten har nyligen hävdat att USA har lockat till sig över 12 biljoner dollar i nya utländska investeringsåtaganden under de månader som gått sedan han tillträdde. 

Det skulle vara en anmärkningsvärd prestation som skulle stödja en politik som kombinerar tullar med avregleringar och skattesänkningar. Men verkligheten är mer nyanserad. 

Medan den amerikanska regeringen anser att den har inlett en era av snabb reindustrialisering som ska återställa Amerikas handelsbalans och återföra miljontals jobb till det amerikanska hjärtlandet, är andra inte lika övertygade. 

Kritiker påpekar att löften om investeringar inte är detsamma som faktiska investeringar, och det finns skepsis kring vad många av de åtaganden som företag och regeringar har gjort egentligen innebär. Och även om delar av tillverkningssektorn sannolikt kommer att uppleva snabbare tillväxt under det kommande decenniet, ignorerar regeringen flera stora hinder för det övergripande målet om reindustrialisering. 

Trump-effekten: investeringar och löften 

Det mest uppseendeväckande är den våg av nya investeringar som gjorts för att etablera tillverkning i USA. I mars tillkännagav Taiwan Semiconductor Manufacturing Company (TSMC) en investering på 100 miljarder dollar i halvledartillverkning. Apple har åtagit sig att investera 600 miljarder dollar i så kallad inhemsk kapacitet. Samtidigt utökar Ford, GM och Tesla sina batteriproduktions- och monteringsanläggningar i USA. 

Utländska direktinvesteringar (FDI) har också ökat snabbt. Utländska företag har åtagit sig att investera 236 miljarder dollar i USA sedan början av Trumps andra mandatperiod, vilket är nästan 233 % mer än under samma period under Biden-administrationen. 

Dessutom har vissa utländska regeringar åtagit sig omfattande investeringsmål i USA som en del av handelsavtal. Forskning från Peterson Institute for International Economics (PIIE) tyder på att inflödet av utländska direktinvesteringar kan nå 400 miljarder dollar i år, 25 % högre än 2024 — en betydande summa, även om den inte når upp till Trumps högt ställda ambitioner. 

Hittills finns det flera tydliga vinnare. Flyg-, läkemedels- och halvledartillverkning ser alla ut att dra nytta av accelererad tillväxt under de kommande åren. Presidentens personliga ingripande kan vara ett trubbigt men effektivt verktyg. Trumps senaste resa till Mellanöstern slutade till exempel med en rekordorder på 210 Boeing-flygplan från Qatar Airways i en affär värd 96 miljarder dollar. Samtidigt innehåller hans ”Big Beautiful Bill” incitament för företag som etablerar sig i USA i form av FoU-avdrag, ränteavdrag och mer. 

Allt som glittrar är inte guld 

Imponerande siffror och rubriker berättar inte hela historien. Handelspartner, däribland EU, Japan och Sydkorea, har använt investeringslöften för att säkra mer fördelaktiga handelsavtal med Washington, men vad dessa löften faktiskt innebär är fortfarande en öppen fråga. 

Japan har sagt att man ska inrätta en amerikansk investeringsfond på 550 miljarder dollar, medan EU har föreslagit att europeiska företag ska investera 600 miljarder dollar i amerikanska verksamheter. Företag försöker också tillmötesgå Trump — se Apple ovan — genom att lova högre investeringar i USA. 

Tittar man på detaljerna kan det vara mindre än man först tror. ”Löften är inte detsamma som faktiska investeringar — vare sig de kommer från regeringar, handelsblock eller företag”, säger Dana Bodnar, ekonom på Atradius. ”Det finns otydliga tidsramar och villkor som måste uppfyllas. Dessutom är vissa löften i huvudsak en ombenämning av investeringar som redan är på gång: upp till 70 % av de senaste investeringslöftena överlappar i stor utsträckning tidigare planer och är därför inte motiverade av den aktuella handelspolitiken.” 

Samtidigt framhåller presidenten tullar och handelshot som framgångsfaktorer, men många ekonomer menar att den senaste tidens boom i fabriksbyggande i USA till stor del är ett resultat av redan befintliga initiativ som Inflation Reduction Act (IRA) och CHIPS Act. Dessa har drivit massiva investeringar i sektorer som tidigare hade liten närvaro i USA, bland annat batterier, producenter av förnybar energi, bearbetning av kritiska mineraler och avancerade halvledare. Detta fortsätter att driva investeringar på många håll, trots att klimatförnekarna i Trumps republikanska parti upprepade gånger försöker motarbeta den gröna sektorn. 

Uppgång för etablerade sektorer — bred återflyttning osannolik 

Den nuvarande amerikanska handelspolitiken kan visa sig vara lika mycket ett hinder som en hjälp för den framtida tillverkningsindustrin. Den förväntade tillväxten de kommande fem åren lär i hög grad begränsas till några få etablerade sektorer, och kommer i vissa fall att ske trots Washingtons ingripanden snarare än tack vare dem. 

IRA och CHIPS har skapat ny produktionskapacitet. En gemensam nämnare för sektorer med tillväxtpotential är en redan betydande inhemsk närvaro. Med andra ord gynnar den nuvarande politiken industrier som redan är starkt representerade i USA. Det är betydligt mindre troligt att vi får se en bredare återflyttning av industrier som i stor utsträckning har avvecklat sin produktionskapacitet i landet. 

”USA har redan en stark position inom högteknologiska varor, läkemedel och rymdindustrin, och det är här vi förväntar oss den högsta tillväxten under de kommande åren”, säger Bodnar. ”Dessa industrier har redan en solid affärsmodell för tillverkning i USA och kan dra nytta av tullpolitik eller skattelättnader för att expandera sin verksamhet på medellång till lång sikt. Men för sektorer utan stark närvaro i USA kan den nuvarande politiken faktiskt utgöra ett hinder för investeringar.” 

Ett tydligt hinder är den osäkerhet som den oförutsägbara tullpolitiken skapar, vilket särskilt avskräcker från långsiktiga investeringar. De senaste siffrorna för fasta privata investeringar (FPI) visar också en nedgång på 3,9 % jämfört med samma period föregående år under andra kvartalet 2025. 

Höga löner och ökade kostnader 

Tullar skapar inte bara osäkerhet, utan ökar även kostnaderna för företag som behöver importera material och komponenter. Det gäller både löpande produktionskostnader och kostnader för byggmaterial och maskiner som krävs för att starta nya fabriker. 

Trumps politik kan dessutom undergräva hans ambitioner på ett annat sätt. Arbetsintensiva sektorer kommer sannolikt att ha svårt att rekrytera nödvändiga arbetstagare till lönenivåer som gör amerikansk tillverkning konkurrenskraftig. Arbetskraftsbristen och kompetensgapet inom bygg- och tillverkningsindustrin förvärras av regeringens restriktiva invandringspolitik. 

”I sektorer som är beroende av lågavlönade arbetare är de nuvarande tullsatserna inte tillräckligt höga för att göra amerikanska varor konkurrenskraftiga i förhållande till varor som produceras i större delen av Asien”, säger Bodnar. ”När det gäller kläder, till exempel, kommer de nuvarande tullsatserna att urholka prisfördelen för kinesisktillverkade T‑shirts, men inte för T‑shirts tillverkade i Vietnam, Pakistan eller Bangladesh.” 

Sammantaget bedömer Atradius att det är högst osannolikt att den nuvarande politiken leder till en bred återuppgång för den amerikanska tillverkningsindustrin, särskilt inom arbetsintensiva sektorer. Även om tullar och incitament ger en skjuts åt vissa högförädlingsindustrier, finns det fortfarande för många strukturella hinder för de som saknar en stark befintlig närvaro i USA. Dessutom är många amerikanska företag som tillverkar utomlands mer intresserade av att erövra utländska marknader än att exportera varor tillbaka till USA. 

Som ett resultat förväntar sig Atradius ekonomer att industriproduktionen växer med 0,1 % under 2025 och sjunker med 0,9 % under 2026 — betydligt lägre än våra prognoser från december 2024 (före presidentinstallationen) på 1,7 % respektive 2,6 %, vilket tyder på ett dämpat investeringsklimat för de flesta sektorer. 

Vissa framsteg inom tillverkningsindustrin — men ingen renässans 

Den bild som framträder är komplex. Trump-administrationen har haft viss framgång med att övertyga handelspartner och multinationella företag att investera i amerikansk tillverkningsindustri, även om fördelarna främst kommer att begränsas till branscher som redan är etablerade i landet. 

Tullar har bidragit till att säkra investeringslöften, även om dessa inte alltid är vad de utger sig för att vara. Incitament har hjälpt, och presidentens unika ledarstil kan ha lett till vissa försäljningsframgångar. 

Samtidigt har Trumps tullar bidragit till ett oförutsägbart ekonomiskt klimat som gör det svårare att fatta långsiktiga investeringsbeslut. Många företag väntar på att stormen ska blåsa över. 

Avsaknaden av en effektiv arbetsmarknadsstrategi, i kombination med anti‑invandringsinitiativ, minskar USA:s attraktionskraft som bas för arbetsintensiva industrier — en olycklig bieffekt för en regering som har lovat att återföra miljontals tillverkningsjobb. 

Kort sagt: regeringens politik motverkar delvis sig själv. Det kommer att ske framsteg inom den amerikanska tillverkningsindustrin under de kommande åren, främst drivet av befintliga initiativ och intern expansion av väletablerade industrier. Men drömmen om en omfattande reindustrialisering verkar fortfarande vara långt borta.