EU:s nya konkursregler kan göra det svårare att få betalt

På det stora hela är EU:s nya konkurslagstiftning, Insolvency Directive III, ett välkommet initiativ som harmoniserar regelverket och fokuserar på effektivare processer. På vissa områden sker det dock på bekostnad av skyddet för borgenärerna. 

EU:s nya konkursdirektiv, direktiv 2026/799, har nu antagits. Direktivet fastställer en gemensam minimiram för hantering av insolventa företag inom hela EU. Medlemsstaterna har mindre än tre år på sig att införliva reglerna i sin nationella lagstiftning. 

Direktivet är ett viktigt steg mot mer harmoniserade konkursregler inom EU och har generellt tagits emot positivt. De många nationella skillnaderna har länge betraktats som ett hinder för en starkare europeisk kapitalmarknad och för investeringar över gränserna. Trots detta finns det fortfarande farhågor kring vissa delar av reformen. 

Strävan efter ökad effektivitet har i vissa fall skett på bekostnad av borgenärsskyddet. I den här artikeln tittar vi närmare på den nya lagstiftningen, varför den införs, vad den syftar till att uppnå och hur kreditförsäkring kan bidra till att hantera de risker som en delvis harmoniserad lagstiftning kan innebära. 

Det nya direktivet i korthet 

Direktivet ingår, tillsammans med direktivet om förebyggande omstrukturering (Preventive Restructuring Directive), i EU:s arbete för att minska skillnaderna mellan medlemsstaternas insolvens- och omstruktureringsregler och skapa mer enhetliga processer. 

Direktivet fastställer minimiregler inom fem centrala områden: 

1. Återvinning av transaktioner 
2. Pre-pack-förfaranden 
3. Skyldighet att ansöka om insolvensförfarande 
4. Borgenärskommittéer 
5. Spårning av tillgångar 

Målet är att göra konkursförfaranden snabbare, effektivare och enklare att hantera för såväl gäldenärer som övriga berörda parter. 

Pre-pack-förfaranden gör det exempelvis möjligt att snabbt sälja ett krisdrabbat företags verksamhet eller tillgångar, ofta efter förhandlingar som genomförts innan det formella insolvensförfarandet inleds. Syftet är att livskraftiga verksamheter ska kunna leva vidare i stället för att avvecklas, samtidigt som företagsförvärv över gränserna underlättas. 

Spårning av tillgångar ger samtidigt konkursförvaltare och andra insolvensspecialister bättre möjligheter att identifiera tillgångar inom hela EU och återvinna värden som annars riskerar att gå förlorade. 

Sammantaget hoppas lagstiftarna att direktivet ska bevara arbetstillfällen, stärka den ekonomiska stabiliteten och göra EU mer attraktivt för företag och investerare. Samtidigt är ambitionen att förbättra borgenärsskyddet. De tre första målen kan sannolikt uppnås. Det sista är mer osäkert. 

Är borgenärerna tillräckligt skyddade? 

Direktivet syftar till att stärka borgenärernas ställning, men eftersom medlemsstaterna har stor frihet i genomförandet kommer skyddsnivån fortsatt att skilja sig åt mellan länderna. 

En leverantör kan därför uppleva att skyddet ser helt olika ut beroende på i vilket EU-land en kund får betalningsproblem. 

Samtidigt prioriterar reformen snabba lösningar, värdebevarande och omstrukturering. Fokus ligger på effektivitet och förutsägbarhet för företag, investerare och anställda. Risken är att reglerna i högre grad främjar företagens överlevnad och den ekonomiska stabiliteten än den enskilda borgenärens intressen. 

”Direktivet är ett tydligt steg framåt, men det finns en risk att snabbhet och flexibilitet prioriteras högre än ett starkt skydd för borgenärerna”, säger Wencke Mull, Regional Head of Risk Services på Atradius. 

”Direktivet fastställer minimistandarder utan att säkerställa enhetliga skyddsmekanismer. Det skapar en strukturell obalans. Kreditgivare får effektivare processer, men inte nödvändigtvis starkare rättigheter eller bättre möjligheter att få betalt. Reformen standardiserar processerna, men ger inte den grad av förutsägbarhet och trygghet som investerare och kreditgivare behöver.” 

Snabbare konkurser, mindre inflytande 

Ett tydligt exempel är de så kallade pre-pack-förfarandena, där fokus ligger på att bevara företagets värde snarare än att maximera borgenärernas inflytande. Reglerna gör det enklare att sälja krisdrabbade företag och ökar sannolikheten för fortsatt drift, men ger samtidigt borgenärerna begränsade möjligheter att påverka processen. 

”Problemet är att kravet på borgenärernas godkännande av en planerad försäljning är frivilligt och beror på den enskilda medlemsstatens regler”, förklarar Mull. 

”Förhandlingar kan därför genomföras med begränsat deltagande från borgenärernas sida. Risken är att insynen blir otillräcklig och att möjligheten att ifrågasätta värderingar eller villkor begränsas, samtidigt som processen genomförs snabbt.” 

Dessutom är utgångspunkten att avtal som är nödvändiga för den fortsatta verksamheten kan överföras till köparen utan samtycke från motparten. Medlemsstaterna kan välja att införa undantag, men det är inte obligatoriskt. 

Konsekvensen kan bli att en leverantör tvingas fortsätta samarbetet med en ny motpart som har en helt annan riskprofil än den ursprungliga kunden, utan möjlighet att i förväg genomföra en fullständig kreditbedömning. 

Farhågorna är inte enbart teoretiska. Spanien och Tjeckien valde att inte stödja direktivet vid den slutliga omröstningen eftersom de ansåg att skyddet mot missbruk var otillräckligt och att borgenärernas intressen inte tillvaratogs tillräckligt väl. 

Lagstiftarna har samtidigt försökt stärka borgenärernas roll genom att uppmuntra inrättandet av borgenärskommittéer som ska företräda deras gemensamma intressen under insolvensförfaranden. 

Hur stort inflytande dessa kommittéer faktiskt får kommer dock att bero på nationell lagstiftning och praxis. 

Den bäst skyddade borgenären är den väl förberedda borgenären 

Det nya direktivet understryker vikten av god kreditstyrning. Snabbare rekonstruktioner och större skillnader mellan medlemsstaternas tillämpning kan göra det svårare att förutse både utfall och återvinningsgrad när kunder hamnar på obestånd. 

Företag bör därför redan nu utvärdera om deras kreditpolicy, kundövervakning och exponering mot enskilda kunder är tillräckligt robusta för en marknad där konkursprocesser går snabbare och borgenärernas inflytande i vissa fall minskar. 

Tillgång till aktuell kreditinformation, tidiga risksignaler och kreditförsäkring blir därmed allt viktigare för att skydda kassaflödet, stärka beslutsunderlaget och skapa trygghet när verksamheten växer på nya marknader eller med nya kunder inom EU.